naqia

Det känns nästan som att jag har gett upp. Jag blir så ensam ibland. Idag hade jag värsta bråket med min mamma. jag försöker vara duktig och snäll mot henne, jag gör så himla mycket men känns att man bsra får pikar och otacksamhet tillbaka. Och jaa, jag vet att hon är min mamma och oavsett så ska jag vara tyst men Gud jag klarade inte av det. 

 

Det som hände var att vi skulle köpa en sak som jag behövt till mitt rum ett bra tag. Eftersom att jag är arbetslös och gett alla mina sparade pengar till mina föräldrar så ska hon alltså köpa. Jag har behövt detta i ca 2 år nu och tjatat ganska länge men tillfället har lixom inte kommit då de faktisk tar med mig eftersom att man behöver bil Och så. Då så väcker mamma mig kl halv 10 och säger att vi måste vakna om vi vill handla. Eftersom attjag vänt på dygnet så råka jag somna om. Jag vaknar igen kl 10:45 och går snabbt upp. ingen Annan är vaken, inte ens min mamma men jag börjar koka ihop te till alla. Mamma ville jag skulle väcka alla andra så vi kunde städa innan vi går. Sen när jag ber henne komma ner och frågar om vi ska gå så säger hon nej, nu ska vi inte gå för att du inte vaknade kl 9 och du vaknar alltid sent och du städade inte så nu tänker jag inte gå. Då blev jag sur så klart. Allt jag inte gör rätt ska få "straff" för. Om jag gör bra får jag Aaaaaaldrig belöning. Inte för att jag förväntar mig det men åtminstone lite uppskattning. Men gör jag "fel" då ska jag straffas direkt. Jag hade så ont i kroppen och klarade inte ens att stå men ändå gick jag upp. Jag går och lägger mig vid 3-4 varje natt men det kan jag ju inte förklara för mamma. Hur jag lider av insomnia och hur jag är deprimerad. Så jag går in och lägger mig igen. 

Kl ett ringer pappa och säger att han ska möta oss i centrum för att köpa säng. Så alltså hade mamma redan planerat att vi skulle gå och möta pappa kl 4 men ändå skulle vi vara vakna kl 9 och gå till centrum kl 10-11. Hur kan man gå omkring så länge i ikea?! Så jag blev sååå arg att mamma endast gjorde detta för att leka med mina känslor. ge mig skuld över att jag inte vaknar och inte städar när faktum är att jag är den ända av alla barnen som faktiskt fucking bryr sig! när andra utanför familjen frågar då kan hon säga det. Att aa det är sant, Naqia är den ända dom tar hand om oss, som städar och tvättar och lagar mat. Jag har fan låtit mitt plugg få lida för att kunna hjälpa HeMmA. mamma blev så klart jätte ledsen för hon såg hur upprörd jag var. Hon grät. Och jag kan inte förklara hur dåligt jag mådde av det. Hur fan ska Gud förlåta mig nu? 

jag har gett upp på detta liv. Jag har gett upp på livet efter. jag är rädd att jag ska göra fel saker för att må bra för stunden. Jag är rädd att jag ska hamna i fel säng. Jag är rädd att jag ska sluta ångra mig för mina synder, vilket har börjat hända. det är inte lika jobbigt att begå synder längre. Jag kan dricka alkohol utan att känna skuld. Jag kan skicka olämpliga bilder till män utan att känna skuld. Jag kan tänka tanken att skada mig själv fysisky utan att vara rädd längre. Och det skrämmer mig. Jag känner att det är som en djävul som växer inom mig som jag inte kan stoppa. Men jag skämms inte längre och jag är inte längre rädd. Jag har gett upp.