naqia

Så fort jag blir glad, så fort jag känner att nu, nu kommer det något i mitt liv som kommer ge mig lycka, som kommer ge mig anledning, så bara dör allt. Jag klarar fan inte av det. Och min kära vän som jag brukade berätta allt för, hon har själv ett väldigt upptaget liv, så jag orkar inte tynga ner henne med mina mörka tankar och mitt mörka liv. Mina förluster och mina besvikelser. Jag är kaos hela jag. Mitt liv kommer bara spenderas, inte levas. Så som det ser ut idag känner jag att jag bara väntar ut tiden. Och så som mitt liv ser ut så kommer jag säkert få ett tillfälle av oerhörd lycka, och och i det ögonblicket kommer jag dö. Och lämna efter människor som älskade mig för mitt glada jag och livfulla jag. Mitt falska jag. Ni som läser min blogg, läs den inte allt för ofta. Det här är en mörk plats. Jag visar min mörka sida för er, helt naken. Här är jag tjejen som blivit lurad av människan. Som behövt dö mer än ett dussin gånger. Här är tjejen som får leva med att hennes pappa inte är den mannen som hennes mamma förtjänade. Här är tjejen som lever med att hon tog tillbaka sitt livs kärlek, efter att han tagit det som var som mest heligt för henne och sedan gått och gjort min kärlek orättvisa, trotts det tog hon tillbaka honom, bara för att bli lämnad igen. Här är hon som letar efter minsta lilla njutning och tillfredsställelse att hon sedan skäms över sina egna tankar, vilket slutar med att hon dödar sig själv inifrån. Tänk om någon kan se min tomhet i mina ögon. Snälla någon, ta sönder väggen jag byggt upp. Jag lever med skam över mina handlingar, skam över vem jag är idag. Jag skäms. Jag är en vuxen kvinna, men ändå här jag ingenting att visa för mina levde år. Jag är en använd, förbrukad kvinna. Jag får höra att har man barn som mig är man bättre utan att ha barn alls. Jag är så oälskad ibland. Men ändå så är jag älskad. Jag vet inte. Redan nu sp skäms jag över vad jag skrivit. Jag äcklas över att min pappa kunnat säga så till mig, men sen blir jag sur för att min pappa va likadan mot min mamma som mitt ex va mot mig. Mitt ex. Tänka sig att jag, en "one-man girl" tvingas leva med ett "x". Jag är inte ens värd att vara lycklig längre. Jag har fört skam över mig, min familj, min hela existens. Jag vill kunna göra saker som får mig att glömma. Dricka, röka på, dansa, allt det där. Men det gör jag inte för jag är så rädd. Jag är så rädd att Gud ska bli mer missnöjd med mig. Jag vågar inte ens kolla på killar längre, och om en kille kollar på mig, ja, då försvinner jag. Jag dränker mig själv i min skam så de ska bli avskärmad och kolla bort
"Kolla inte på mig! Jag är en smutsig använd tjej, och du vill bara utnyttja det faktumet. Du vill ta den lilla heder jag har kvar,..."
Jag vill bort till en plats där jag kan vara stolt över mig själv igen. Jag vill bort härifrån...