naqia

Nu skriver jag igen. Tar en mini brake från studierna för att lätta på trycket. Ja det är det jag kan kalla det. Ett tryck. Man känner det i tinningen. När den blir starkare så trycker det i bröstet. Men det var länge sedan jag kände det i bröstet. Det stannar i tinningen nu för tiden.

 

Inatt drömde jag om honom. Det var länge sedan han kom i mina drömmar. Jag drömde att jag var hemma och att min bror var med mig.  min bror  berättade att HAN var jätte ledsen över allt som har hänt. Att han lämnade mig för att han ville vara med någon som skulle göra hans mamma nöjd, och nu på senare år när han frågat hans mor så verkar hon vara helt ok med någon som mig. Därför vill han fråga mig om min hand. Jag kan inte förklara viken ångest som kom över mig. Jag vart förbannad. Min telefon börjar ringa. Det är HAN. Jag svarar inte. Min mobil piper. Ett sms. Det är HAN. Jag läser inte ens det, jag bara raderar. Jag vill inte ha tillbaka honom. Jag vill aldrig behöva tänka på honom. Till och med i min dröm nekar jag honom. Det får mig att fundera, varför kommer han då i min a drömmar? Jag är verkligen såååååååå redo att glömma bort honom. Jag vill komma vidare och jag är skit duktig för jag försöker verkligen. Jag tvingar mitt hjärta at öppna upp sig.

 

Juste, det har jag inte berättat för ännu.. Nu är jag nästan 24. Och det var 2 år sedan jag lämnade HONOM. Mina föräldrar har börjat kolla kille till mig. Och det uppskattar jag. Och jag har väl börjat träffa en kille. Mina föräldrar tycker han är en bra kille och det tycker jag med. Han har spenderat sin tid på att studera, han har en hög position och han är stabil. Hus, bil, jobb. Det ända som fattas för honom är en fru. Och han har haft ögonen på mig i något år. Det vet jag. Han har kollat på mig på fester, men aldrig kommit fram. Hans syster har däremot addat mig på facebook, hon skriver på  mina inlägg och kommenterar gulliga kommentarer. Har träffat honom en gång med mina föräldrar. Fick träffa hans föräldrar. De är het underbara. De vill att jag ska vara självständig och de vill att vi ska ta vår tid och lära känna varandra. Det är en väldigt kärleksfull familj. Han bjöd ut mig på middag, och med min mammas tillåtelse gick jag. Vi satt och prata väldigt länge. Men sedan kom vi in på ämnet om islam. Och hans syn verkar vara annorlunda. Jag menar jag är ingen att döma. Jag har syndat. Kanske mer än honom. Jag har varit med folk för att komma över det som hänt mig. Ja jag erkänner det. När man blir van vid mänsklig närhet är det oerhört att sluta. Jag vet inte hur jag ska förklara. Och jag vet att många, i alla fall de flesta, kommer döma mig för en dålig kvinna, en kvinna som inte är halal. Men jag kan inte förklara. Jag säger inte det jag har gjort är rätt. Men jag har gjort det för att överleva. För att mina inre demoner skriker så högt ibland att jag blir öm av de. Jag ville sluta vara med män, så därför tog jag till mig alkoholen. Jag tänkte att jag börjar sakta trappa ner. För sist när jag helt från ingenstans vände mig från hela världen så hamnade jag i en sån djup depression att jag inte kunde bete mig i samhället. Jag hamnade efter i skolan, jag förlorade vänner, jag gick ner i vikt, jag skapade bråk hemma, jag grät när som helst var som helst, jag fick hälsoproblem. Allt gick fel. Så jag började dricka. Nu har jag inte druckit på kanske en månad. Och nu har mina föräldrar bestämt sig för att jag ska gifta mig. Och jag har börjat träffa en kille mina föräldrar vill. Han har några små saker jag inte gillar. Som till exempel så är han lite feminin av sig. Han är inte särskilt macho. Och alla som känner mig vet att jag gillar lite mer muskulösa killar. Helst någon som har skägg och är större än mig. så klart är detta alla ytliga aspekter. Han har bara svenska kompisar och är aningen nördig. Men han är väldigt kunnig och är en väldigt snäll och känslig kille. Han är en sån som aldrig skulle vara otrogen. Han skulle uppfostra sina barn med väldigt mycket omsorg och han skulle få mig att ha mina egna mål och vilja att jag kämpar för min egen skull. Det känns dumt att säga nej till honom bra för att det ytliga inte stämmer in, eftersom skönhet ör bara något tillfälligt. Med åldern kommer skönheten att försvinna ändå. Men han är söt. Han har ett väldigt gulligt utseende. Men hans syn på islam gör mig orolig. Han berättade att han inte brukade dricka, men nu kan han ta ett glas vin då och då. Han brukade be väldigt mycket men han kände att det gav honom bara en känsla av skuld. Sen säger han att detta kan bero på att han började be när hans pappa var väldigt sjuk, vilket ledde till att han oftast kände sig hjälplös när han bad. Han bad ofta om hjälp. Att gud skulle hjälpa hans pappa. Han sa att idag är han väldigt nöjd med vart han är i sin tro. Att han känner att de är viktigare för honom att vara god mot sina föräldrar och att vara bra mot sin familj. Att vara snäll mot sina medmänniskor och att ge till välgörenhet. Att vara en bra människa. Sedan brukar han inte fasta heller. Detta gjorde mig väldigt besviken. Och det märkte han. Men jag förklarade hur jag kände. Att jag kände att även om man syndar, hur stor eller liten synden än är, så ska man väl alltid sträva efter att bli bättre? Att be om ursäkt. Och att bara för at man gör vissa saker gör det inte rätt för det, att man måste acceptera saker som de är och inte förvränga det. Som till exempel att jag inte bär slöja. Jag kan inte säga att inom islam är det ok att inte bära slöja, för jag vet att det är ett krav på kvinnan. Men det är en helt annan sak att jag bestämt att inte bära den. Det är mitt val. Men det han säger är att jaa han kanske inte fastar men det gör inge för att han är god mot sina föräldrar och han har gjort allt de har krävt av honom.

Vilket är egentligen värre? Så som jag tänker eller så som han tänker? Han och jag pratar varje dag, och vi ska ses imorgon. Imorgon tänker jag berätta till honom om HONOM. Och så tänker jag berätta min syn på islam. Och hur jag vill att mitt liv som gift ska vara. Jag vet inte om jag vågar berätta att jag varit med fler än HONOM. Men jag antar väl att jag måste nämna det. Jag kan inte börja mitt liv med någon och få honom att tro jag är någon som jag egentligen inte är. Jag vill vara lycklig. Jag vill så gärna vara lycklig och jag vet att han kan hålla mig lycklig. Men jag vill jobba på min relation med Allah och jag vill komma till paradiset, trots mina downfalls och mina misstag. Jag vill bli förlåten. Han sa ju att han kanske var på detta vis för att han bara vuxit upp bland svenskar och bott ensam i nästan 7 år. Han sa att det kan hända att han kanske ändrar på sin syn, för ens andliga resa är en resa man gör livet ut. Man utvecklas hela tiden. Så vem vet.

 

Juste.. sedan har vi en till kille. Men han är inte svensk. Han är amerikansk. Och han har blivit så fruktansvärt förälskad i mig. Han har redan frågat mig om han kan lära känna mig så att vi kan gifta oss. Men den historian får jag ta någon annan gång.

 

Be för mig. Vi hörs sen

Assalamualaikum