Så jävla omotiverad

 
Jag är så trött på det här livet. Jag är inte olycklig eller Så. Ba jävligt trött på att leva. Jag känner onte att jag har något att se fram emot. Jag dejtar denna super kille som är så observsnt på mina ord och mina känslor. Han lyssnar så noga på allt jag säger. Han vill verkligen lära känna min själ. Men han är inte tillräckligt troende känner jag. Han tror inte på bönen och han tror inte på fastan. Hur kommer det gå? Vi ska ses imorgon. Så vi få Se. Det verkar som att vi kommer komma fram till något. juste. Han undrar vad jag vill göra med livet? 
vad fan vill jag göra med livet? Jag pallar inte leva som jag gör. Jag har ibte ens behörighet till universitet. Jag vill plugga, jag vill verkligen det. Jag vill resa, se hela världen! Jag vill dansa i indiskt regn och se en marockansk solnedgång. Jag vill gå barfota i Greklands stränder och jag vill bada i Thailands hav. Jag vill uppleva världen jag vill vara någon med inkomst jag vill ha pengar så jag kan göra allt men fan jag är så jävla skol-dum så det inte är sant. Jag gjorde om matte a 3 gånger innan jag fick G. Eller E som det nu kallas. Jag vill vara en stark kvinna men mitt liv har haft så många motgångar att nu när allt varken är bra eller dåligt så pallaaaaaaar jag fucking inte. Jag säger inte att jag ska ta livet av mig. Men Asso jag orkar inte leva. I kalla mörka Sverige. Med samma gamla falska människor. Och ens familj. Förstå mig inte fel, jag älskar min familj otroligt mycket. hade kunnat ge mitt liv åt dom om jag så behövde. Men de gör mig galen. Min syster hatar jag nästan. Så fort vi bråkar börjar hon hota om att hon ska berätta sanningen om mig. VILKEN FUCKING SANNNING? Att jag inte är oskuld? Att jag haft kille? Att jag råkat bli dödligt förälskad i fel person? jag skiter i nu säg fan du vill. Ja jag är inte oskuld. Vad fan ska jag göra!?!? Hur länge ska jag bry mig? Jag defineras inte av de fingrar, händer och kroppar som rört mig, jag definieras av den jag är, vad jag gör för andra och hur jag är som Person. Jag pallar inte stå till svars för mitt öde, jag bad inte om det och inte heller tänker jag be om ursäkt för det, fuck it! Jag är en god människa. Jag är älskad. Jag har folk som skulle lämna allt för att vara där för mig. Men sen har man sina energibovar. Och de kan komma i alla former. Chefen på jobbet. Arbetskollegan, sambon, syrran.. Jag har stått ut så jävla länge. Ibland önskade jag att jag kunde rymma. Jag vill lämna landet så desperat. jag ska plugga upp mina betyg sen ska jag dra. Kanske till USA. Eller Australien. Eller Kina. Bara jag är så lågnt från alla. Så jag kan få sakna dem. Det är lättare. Det är så mycket lättare att sakna dem än att vara nära och nästan hata dem. Jag vill inte hata min familj. jag vill bara vara lycklig. Det är allt jag vill. 
 
 
Allmänt | |
Upp