2016 i ett nötskal

Hahaha asso vilket skämt. Jag tror att jag ska ta mig tiden till att skriva av mig så jag kan läka mig själv och växa och va lycklig och glad och komplett. Jag har vuxit otroligt mycket det senaste året (Åren!!!)

Mycket har stärkt mig genom åren. Otroligt mycket. Men det som främst har gjort mig till den jag är idag är pliktkänslan av att man är någon annans största pelare i livet. Att jag har varit någons axel att gråta mot. Att jag har varit personen som något annan ringt först när saker går åt helvete. Hade mitt liv varit en dokusåpa hade den nog knäckt Greys anatomi vad gäller drama, haha asso det är verkligen till den punkten. Svek, familjefejder, cancer, sjukhus, psykosanfall, psyk hem, terapisessioner, läkartider, polisanmälningar, sexuellt ofredande, manipulationer, utekvällar som spårat ut. Kramar. Kyssar. Kärlek. Besvikelse. Skratt. Gråt. Svett. Tårar. Blod.

I could go on and on….

Efter allt det här har jag insett… livet är för fucking kort. Jag kan inte påstå att jag hittat mig själv. Varje dag inom mig finns en strid mot och med mig själv och med min Gud. Jag känner mig sviken. Jag har aldrig vågat säga det till någon. Men jag har slutat be. Jag kan be en tyst bön om det handlar om att jag vill eller önskar något till någon jag älskar. Men om jag ska be för mg själv så gör jag det inte. Det är inte så att jag gör det som en protest, det slår helt enkelt inte mig längre att jag sak be om det till Gud. Kanske känner jag att det inte kommer ge mig något, men bara av att skriva det fylls min bröstkorg av skam och mina andetag blir tunga. Jag vet att gud älskar mig. Jag vet att gud finns. Men just nu är min tro svag. Det är så svårt. Det år så mycket jag vill prata om så mycket jag vill diskutera. Jag vill prata tills jag skriker sen vill jag skrika tills jag gråter sen vill jag gråta tills jag skrattar sen vill jag sova i någons armar en hel natt. Jag önska nästan det fanns en till av mig själv. Det kan framstå som arrogant att säga så men asso det är verkligen så jag känner. Och jag säger inte så för att jag tror att jag är perfekt, nejnej… jag säger så för at jag är så jävla anpassningsbar. Man kan vrida och vända på mig hur som helst. Jag bryts inte. Jag vill skriva mer, men nu kommer livet i vägen. Jag måste in i stan och plugga med min vän. Hon tjatar haha.. hon är också i en tuff fas i sitt liv. Nu när jag tänker på det, är inte vi alla det? 

 

unknown.jpg

 

Allmänt | |
Upp