naqia

Jag klarade inte av att du inte ens hörde av dig till mig. Så jag gjorde något jag kanske inte borde gjort. Jag skrev till dig. Jag frågade varför du inte hört av dig när du tidigare hört av dig och sagt att du är redo för att träffa mig. Jag skriver nervöst in meddelandet på mobilen och med bultande hjärta och svettiga händer trycker jag på "skicka".
Jag väntar...
Mobilen ringer...
Åh nej...
Du ringer...
Mitt hjärta sjönk till magen. Jag skulle få höra din röst igen. Efter så lång tid skulle jag äntligen få höra din röst. Jag skäms nästan över att jag fortfarande kan älska dig så mycket efter allt du gjort, allt du sagt, men jag gör det. Jag samlar mig och svarar.
"Assalamualaykum" , säger jag med lätt skakig röst.
"Hallå?, åh waleikumassalam Naqia."
Jag frågar dig lugnt och sansat varför du inte hört av dig när det från början var du som tog initiativet för att träffas.
"Jo, asso grejen är den Naqia att jag varit lite upptagen. Men jag är glad att du ringde." Säger du.
"Anledningen är att jag ville överraska dig, jag har pluggat inför körkortet och gjorde uppkörning idag men jag klarade inte mig"
Du säger att du ville överraska mig?! Va!!?? Jag förstår inte. Hur kan du vilja överraska mig? Jag har ju ingen betydelse för dig? Jag minns det som igår när jag i hela 3 dagar skickade 100 sms och ringde minst 200 gånger bara för att veta varför du säger att du inte vill ha mig. Att vi ska kolla om set finns andra som man kan gifta sig med eftersom att den man gifter sig med är den man spenderar sin tid i jannah med. Jag vet att det har hänt så hur hur hur kan du säga så till mig!!??
Jag sitter tyst och lyssnar när du pratar. Du förklarar att du haft mycket i plugget och att du blev klar just den dagen då jag ringde. Du säger att du kan träffa mig när jag vill.
"Jag har tenta i slutet av denna månad så Inshallah efter det" säger jag. Jag är lugn men jag vet att du hör sorgen i min röst. Sedan säger du något som får mig att känna som att någon slängt mig i en grop med krossat glas.
"Allt kommer ordna sig niqi, jag ska prata med min mamma. Du ska få se, det kommer bli vi två till slut."
Jag kan inte tro det. Du älskar mig fortfarande. Du vill ha mig. Jag kan inte tro det. För en halv sekund blir mitt hjärta helt varmt och min själ lyser upp. Men bara för en halv sekund. Hur kan du ta mig för givet såhär? År efter år. Hur kan du göra såhär mot mig, mot oss, mot dig själv!! Mot dig själv!?? Faan! Du älskar ju mig! Jag håller andan. För några sekunder slutar jag leva. För några sekunder dör jag. Men bara några sekunder. Jag är stark. Min Gud tror på mig, Allah tror på mig.
"Va? " säger jag
Jag försöker stoppa gråten och jag vet att du låtsas att du inte hör.
"Har du glömt bort allt du sagt till mig? Har du glömt bort allt som hänt de senaste 3 månaderna? Har du verkligen glömt bort beslutet DU tog!!?"
Jag hör hur du blir rädd. Du säger till mig att du inte alls tog något beslut. Att hädanefter vad än som händer är det jag som gör beslut. Du säger att vad är poängen att träffas om jag redan bestämt mig för att jag ska lämna dig.
"Jag har inte bestämt någonting," ljuger jag för dig. Jag hade inget annat val än att ljuga, för om du hade anat att jag kommer lämna dig vet jag att du hade undvikit att träffa mig.
"Men då hör jag av mig efter min tenta Inshallah" säger jag.
"Nej, vänta!" Tjuter du fram.
"Det var länge sedan jag hörde din röst"
Jag blundar. Biter mig i läppen. Andas tungt. Jag är tyst. Jag skäms. Jag känner mig ensam. Jag känner mig använd. Men samtidigt känner jag mig stolt, jag känner mig behövd, jag känner mig hel. Det är otroligt hur mycket min lilla kropp kan känna. Helt otroligt. Subhanallah. Du ställer frågor om hur jag har haft det och jag berättar artigt. Du gratulerar mig för min utbildning som jag kom in på och du berättar hur du haft det i skolan. För några minuter kopplades våra själar med varandra igen, och jag kan säga sig att jag inte känt mig så på ett bra tag. Det kändes skönt att kunna prata med dig, samtidigt som det gjorde ont.
"Niqi, efter vi har träffats tänkte jag att vi kanske kunde gå och se the grate gatsby tillsammans. Jag har sparat den för oss."
Nu gick du över gränsen. Min älskade vän nu krossade du min vägg.
"Vi tar ett steg i taget, men du jag måste gå, pappa ropar."
Jag tror du förstod att jag var på min gräns så du säger att jag ska ta hand om mig och att du ser fram emot att träffa mig, sedan lägger vi på. Om du bara visste hur jag kände mig. Jag ville skrika, gråta, dra mig själv i håret, riva av mina kläder hoppa ut från fönstret springa i grus, blod och glas. Men jag bara satt på sängen och stirrade i väggen. Och så satt jag i kanske 40 minuter. Helt tom. Jag hade så mycket tankar men samtidigt var min hjärna helt tom. Jag går ner och fortsätter dagen som vilken annan dag som helst. Jag kramar mamma, leker med mitt husdjur, äter mat, pluggar lite. Tvättar ansiktet, borstar tänderna och sedan in på rummet. Den natten gråter jag. Jag gråter tills mina ögon svullnat och huvudet bultar. Jag gråter fram tills kl 5 på morgonen och somnar tillslut av utmatning. Om du visste vilken kärlek du förlorar. Om du visste att det jag känner för dig är det folk letar hela sin livstid efter. Om du verkligen förstod min kärleks värde. Ya Allah! Ya Allah... Förlåt mig. Du har gjort mig svag. Förlåt mig...