naqia

Jag ba sa det rakt ut.

"Mamma jag tänker flytta"
"Visst gör det, ta med dina syskon också" skämtade hon bort. Pappa blev däremot inte särskilt glad. Du flyttar när du gifter dig var hans svar.
"Kan ni bara gifta bort mig då??!" Hade jag lust att säga men jag förblev tyst. Jag kanske borde vara tyst. Mina tankar börjar bli för nakna. De börjar bli för nakna och jag har inte ens sagt till er vad som verkligen hänt, vad jag verkligen känner. Jag vill kunna säga allt för jag känner något typ av ansvar att dela med mig. Jag fick gå igenom det här och fick göra det helt ensam och det dödar mig att behöva veta att det finns andra tjejer där ute som går igenom samma sak och tror att de är ensamma. Jag vill kunna ställa upp, jag vill kunna vara stark. Men jag är inte så stark ännu. Det är mycket som står på spel. Mycket som fortfarande är osäkert. Jag sa att jag ville flytta. Jag sa det. Men jag vill egentligen inte. Jag vill bara komma bort. Ny stad, nytt liv, nya vänner, nytt hår, nya kläder. Vill springa bort från allt som påminner mig om igår. Jag förstår det. Jag förstår varför jag vill flytta. Jag vill flytta för att jag flyr. Jag flyr från allt jag någonsin varit och därför har jag haft så svårt att berätta för er vad som egentligen hänt. Men det är mycket som hänt. För mycket. För lite. Aldrig lagom. Ni får fråga mig vad ni vill. Personligt om mig, personligt om er. Jag ska göra mitt bästa på att svara. Jag måste sluta fly. Jag måste sluta fly