Inatt
Inatt grät jag för dig. Efter väldigt länge grät jag. Visst, du har inte behandlar mig som du borde. Du har inte sagt rätt eller gjort rätt. Du har inte agerat rätt. Men en sak har du gjort som väger mest av allt. Du har fått mig komma närmre islam. Och nu när du är borta är det svårare att hålla mig fast. Till och med under denna välsignade månad. Jag blir så rädd. Tänk om min gudsfruktan håller på minskar. Tänk om den försvinner. Tänk om jag blir som de människor som inte fruktar sin herre. Du påminde mig om mina böner. Du visade mig föreläsningar. Du talade om islam i allt.. Och nu är du borta, och sakta går allt tillbaka som det va innan jag träffade dig, och det skrämmer mig. Jag vill inte bli som förr. Jag var ingen dålig människa, men jag var ingen bra muslim heller. Jag är verkligen inte det nu heller men jag har fått något jag tidigare inte haft lika mycket av. Har fått mer tillit till min skapare. Jag har förstått vad Gud är. Ungefär. Jag har förstått vad Allah kan göra. Men wallahi jag är bara människa, och Allah subhana watalah vet bäst. Därför vet jag inte länge om det är bra eller dåligt om jag lämnar dig i mitt förflutna, eftersom att du har gett mig starkare imam. Jag vet inte om du kommer göra mig lycklig i detta liv, jag är nästan säker på att du kommer göra mig olycklig till en viss gräns, men jag VET att du kommer göra allt för att hjälpa mig komma till jannah, och i slutet av dagen är det det jag vill av det här livet, att komma till jannah.. Så hur ska jag veta vad som är rätt? Vad som är menat?