naqia

Jag har levt i 20 år. 20 år, en månad och 27 dagar. Livet har byggt upp och brutit ner mig. Jag har behövt gå fem steg bak för att kunna ta ett steg fram. Jag har förlorat mig själv så många gånger i livet och behövt leta rätt på mig när jag egentligen varit död. Men i just den jakten efter den döda mig har jag alltid hittat en ny, bättre, mer levande jag. Men nu, senaste tiden vet jag inte om jag kommer kunna lyfta mig från själv från gropen jag själv grävt. Men jag får inte ge upp. Jag kommer inte. Jag kan inte. Jag måste försöka. Ändå om det tar livet av mig måste jag försöka. För vad vore jag för människa då? Hur ska jag hjälpa mina nära och kära i deras mörkaste timmar när jag själv är blind? Hur ska jag älska andra om jag inte har förmågan att älska mig själv? Men hur ska jag ens hjälpa mig själv när det inte finns någon förutom mig själv som kan ta mig ut ur det här?

”Du e så naiv” sa alla till mig. ”Du tror på att alla människor vill dig gott”.

”Ja men det e klart? Varför skulle någon vilja göra mig illa? Jag är en själ som bara lärt sig älska så varför skulle någon vilja ta mitt allt ifrån mig?” ”varför?”

Och titta nu. Jag sörjer för den här världen. Jag var en liten naiv flicka. Jag trodde på prinsar och prinsessor. På att inget ont kan hända de goda och renhjärtade. Jag trodde att om man bara hade viljan för något så var det bara en tidsfråga innan det verkligen blev ditt. Alla sa till mig att jag hade fel. Alla varnade mig. Jag flög så högt upp i mina drömmars värd så tillslut när bubblan sprack och sanningen slog en hård, känslolös smäll mot min käft slog jag så hårt i marken att det ända som fanns kvar av mig var små bitar av glas, splittrade i två olika världar. Vem fan skulle ta till sig att laga något sådant? Vem skulle offra sina trygga, mjuka händer för att pyssla ihop någon som bara kommer ta din tid och lämna små rivsår i ens händer? Ingen… ingen förutom dig själv. Ingen annan kommer limma ihop ditt hjärta av glas. Inte ens den som är skyldig. Inte ens den som byggde upp dig bara för att sen kunna bryta ner dig för att återigen kunna bygga upp dig. Inte ens den människan. Faktum är att när du till slut tar den sista smällen kommer du stå helt ensam. Det ända du har är sanningen, och sanningen är inte alltid så vacker som man vill att den ska vara. nej mina vänner, mina systrar mina bröder. Livet är en ständig kamp mot dig själv med dig själv. Med dina beslut som du själv gjort. Livet kommer alltid få dig blicka tillbaka på de ögonblick som du helst vill glömma bara för att du ska kunna se hur du själv reste dig upp. Hur du själv torkade bort svett från din panna. Hur ingen annan än du fick torka tårarna från ditt ansikte och läka såren på din själ. Och det kommer göra dig starkare. Det kommer ge dig kraften till att lägga band på dig själv och kunna möta värden ännu en dag. Det kommer ge dig styrkan att se dom vackrare sakerna i livet. Som kärleken dold i en mors utskällning. Som lyckan att kunna få sina nära och kära le, fastän man själv är helt uppriven på insidan. Det gäller att hitta en utväg från sig själv. Jag söker fortfarande min ”exit door”. Jag ber om det till gud varje dag, varje natt. Jag tänker på det mellan varje andetag. Jag vet att gud kommer hjälpa mig. För ingen älskar mig så som gud älskar mig. Ingen. Och jag vet att fast än gud låtit mig falla, har han alltid hjälpt mig hitta rätt. Jag har aldrig blivit en sämre person för varje gång jag gått sönder. Mina ärr har inte gjort mig fulare, bara starkare. Det är upp till mig att fixa det här. Det är mig själv skulden ligger på mest. Jag svär ska ta mig ut ur det här! Jag ska fixa mig! Jag ska älska mig själv och jag ska hjälpa mig. Jag ska va min bästa vän och jag ska ta mig ut från det här lidandet! Jag ska fixa det här jag lovar. Jag ska fixa allt. Och då kommer jag kunna le från hjärtat igen. Inshallah.. Jag tror på mig själv för att jag vet att min gud gör det. Gud har inge gett upp på mig. Inte jag heller. Jag ska fixa det här.. jag ska fixa mig..